Tre fina återseenden

Återseende 1: Anholt. Detta lilla paradis mitt i frihetens böljor. Sist var det goa båtgrannar och Jan och Christian och några fina blåsiga dagar i början av sommaren. Nu är det återseende med mörkare natt och mer tvekande sommar. Sanden och vinden är densamma när vi kommer in sent på kvällen. Middag vid kajen när vi just förtöjt. Lax och pasta. Vi hamnade, stuvade, städade, matade, borstade och kojade direkt utan att ha klivit iland. Ovanligt!

Nu på morgonen har vi tagit en underbar grupplöpning på stranden alla var med, även Kalle. Det såg fint ut och kändes fantastiskt, inne i, att röra sig fritt i underbar sand och att se alla ungdomar studsa fram med flygande hår innan frukost. På stranden seglade friska 30 åringar kite-surfing med sina färgglada segel. På tillbakavägen sprang jag 2 meter från Jean Philippe, vår granne. ”Ce n´est pas vrai…!!” utropade jag. Han skrattade vitt och repeterade befriat..”NON, ce n´est pas vrai!”

Återseende 2: Jean Philippe och Sara. Våra grannar på Karlbergsvägen 75, där våra barn sitter barnvakt ibland. Vi samlade våra respektive familjer och snackade en halvtimme. Saras syster och svåger bor i Köpenhamn och har sommarställe på Anholt. De flyttar nästa helg till ett temporärt kollektiv på Stora Essingen. De skall köpa ny bostad i Vasastan inom ett halvår.

Återseende 3: Henrik Johansson, Sonjas son. När vi Louise och jag kom tillbaka efter samtalet sade Christoffer att Henrik hade varit där och frågat efter oss. De kom snart tillbaka, kom ner i båten och stannade och snackade med oss under frukosten. Jättetrevligt. De är härliga människor båda två och i februari kommer det första barnet. Vi pratade båtar, vad vi gör och hur allting hänger ihop med historien som började när Sonja satt och matade mig med sked. (Det sker alldeles för sällan numera, måste jag säga, allting skall man göra själv).

Nu kom jag att tänka på vad Hanna sade igår kväll. Lollo sade till Kalle efter den sena middagen; ”Kom nu lilla gullbert skall jag tvätta, borsta och natta dig”. Då sade Hanna som drömde sig in i känslan av att vara omhändertagen:” Herregud, så bra det vore. Tänk att bara ha någon som lyfte upp mig, tvättade mig i stjärten utan att jag behövde göra NÅGONTING, sen borsta tänderna på mig bara aaaggghhhh…. sen stoppa om mig i ett duntäcke och läsa min favoritbok och sen klappa mig tills jag somnar. Bah åhhhhh!! Tänk!?”

Kalle var hovmästare idag när jag lagade lunch. Såhär såg hans egenförfattade meny ut när han sprang upp och ner mellan mig och restaurant-besökarna i sittbrunnen:

1. Vårrula
2. Bejkon
3. Laks
4. Morotsbifar
5. Iqornfäs (Quorn-färs)

Som ni förstår hade både Kalle och jag ett herrans härj nere i byssan, dessutom lutade hela köket mellan 10 och 20 grader och kunde inte ens bestämma sig för vilket. Spisen förhöll sig dock hela tiden rakt till omvärlden.

Vi hade en underbar ”Kalle-Kuling” i förrgår som jag har glömt berätta om:
Mitt i salongen när alla håller på och prata och förbereda middag och småpysslar står Kalle helt plötsligt mitt på golvet och skaffar sig uppmärksamhet: ”Hallå, hallå….hallå!”, säger han och håller upp två kastrullock på raka armar. ”Jag går in och övar på den här ett litet tag.” Han går in i sin hytt, stänger dörren lugnt och fint och sen brakar det loss en slagverkssymfoni bakom dörren och hela vägen ut i natten. Inom 3 minuter kommer han ut totalt lugn och säger ”Så! Hörde ni?!” Tänk att vara 8 år och själv kunna hitta på behandlingsmetoder som kanske kunde döpas till ”primal-cymbals-terapi”. Wow!

Nu motorseglar vi igenom södra Kattegatt under en disig sol och under ett underbart stycke känsla och gemenskap. Vi siktar på att komma till Helsingborg eller Malmö sent inatt/ikväll. Axel messade och sade att det inte finns några Delphia platser kvar i Limhamn men det finns säkert bra platser i gästhamnen. Nu är klockan 17.30 och Hanna har just siktat Kullaberg.